Att bli vuxen har sina nackdelar, absolut. Att flytta hemifrån, klara sig på egen hand, skaffa barn, bli en förebild, den trygga handen. Ha en pissdag men ändå behöva le och vara lättsam. Det är inte bara en gång jag har låst dörren till toaletten, gråtit i en handduk, tårkat tårarna och gått ut med ett leende igen. 

 

Uppbrott, bråk, oenigheter om hur något bör skötas. Kärlek, oro och misstänksamhet. Lycka som blir till sorg. Kärlek som blir till hat. Oron över att allt ska upprepas, inte våga satsa för att bli stjälpt igen.

Det var inte sånt jag tänkte på när jag packade min första flyttlåda.

 

Allt som oftast är jag hemskt glad och tacksam över att vara mamma, flickvän och dotter. Men ibland undrar jag starkt över om jag bör ha den ena eller ens någon av dessa roller. 

 

När min dotter nu börjar bli stor, och i ärlighetens namn är i en hemskt jobbig ålder, kan jag och mitt omogna, dåliga tålamod önska henne, eller mig egentligen, långt bort. Jag tycker barn i 8-års åldern är hemskt dryga. Fjantiga, ibland smått elaka, tror dom är stora nog att fatta egna beslut som kan bli helt år helvete fel om det så bara handlar om klädval, spelar teater. Mer och mer försvinner det där "gulliga", det där som är hon.

Jag förstår att detta är fullt naturligt och normalt, men jag hänger inte med, och tänker inte låtsas som att hon och hennes vänner är söta när dom har satt på sig en magkort tröja till ett par hemska shorts, kladdat på sig läppstift och svassar runt här och tror att dom är sexiga (eller vad nu 8-åringar tror att dom är). Jag mår illa, och skäms.

 

Jag har aldrig, faktiskt, varit en skrikig och gapig mamma, men ibland vill jag bara ruska om henne och få na att förstå att hon inte är fin klädd sådär, att hon kommer bli mobbad om hon går ut och att hon är för liten för vissa attityder eller komentarer. 

 

Månad efter månad, år efter år, tänker jag att allt blir lättare. Jag kommer känna annorlunda, bara jag flyttar hit eller dit, bara jag får det där jobbet, bara jag, bara jag, bara vi..... Men blir det det? eller dyker nått annat upp? Är jag en person obenägen att vara helt nöjd? Är det ett bra eller dåligt tecken? 

Det där med att ha en "plan" med livet har liksom alldrig infunnit sig hos mig. Jag tror sånt försvann i samband med pappa. Gymnasiet gick åt skogen, och jag började bara ta livet vecka för vecka, månad för månad... sen har liksom det spåret allitd varit mitt.

Min plan nu? Att återigen ta mig från tärnsjö helt å hållet. Men med vetskap att dottern behöver bli något äldre först. Fram till dess.... ta en vecka åt gången. Varannan med min kärlek, varannan med min dotter.

 

Det skulle inte riktigt va såhär va?

 

Nyligen har jag gått i stress och gnäll om att det inte kommer in några jobb till mig, nu har det vänt och blivit så att jag hade fått MASSOR av jobb på ett kvinnobende där jag vikarierat några månader, plus att jag vart erbjuden en tillsvidare tjänst i Knivsta komun, där jag lever och bor med min kille varannan vecka. Jag tackade själövklar ja till den tjänsten, men det innebar att jag i morse efter mitt nattpass på kvinnoboendet fick avsäga mig jätte många nattpass där under sommaren.

 

Det kändes sorgligt, för jag trivs så bra där, och tjänar ju mer på nätter, men det andra jobbet är väldigt mysigt och det är bestående. Då är det som personlig assistent åt en härlig kvinna (och hennes hund), och det är endast dagpass, vilket jag tror passar mig bättre då jag har sååå svårt att ta igen sömn efter en vaken  natt.

Livet tycks äntligen rulla åt rätt håll, vågar man tänka så????

 

 

 

Det som får mig att fundera på det här med vänner och personer i ens liv är att på senaste kan jag ha haft känslan av att sakna en riktigt, riktigt god vän. En sån som skulle gå före allt. Någon jag kunde vända mig till med alla mina konstiga tankar och funderingar.
Min partner får agera precis allt för mig, men om jag behöver ventilera oss då? Om jag har funderingar hur jag ska agera eller om jag känner rätt när det gäller honom? Är det inte sånt man har tjejkompisar till, kan jag undra.

Jag har aldrig gått i några konstiga, hemliga funderingar kring mig och Kenny. Han får veta allt som rör sig i min hjärna. Främst för att mitt pokerface är värdelöst, han läser mig som en öppen bok.

Jag hade massa vänner för några år sedan. Eller hade jag det?
Nej, för när festandet upphörde, när dom fick barn och familjer eller något annat ändrades, då var vi inte vänner längre.
Nu är det bara artighetsfraser om man råkar stöta på varandra.

Jag har märkt att jag är i en mycket svår ålder nu. Jag är vuxen, har ett barn, arbetar osv osv. Men jag tycker det är såååååå tråkigt att prata bakning, trädgård, nya kläder till ungarna och allt vad vuxna nu pratar om! Visst kan jag behöva råd gällande moderskapet ibland, då får K ställa upp, hehe.

Nä, men jag ör en konstig blandning av mor/ sökande efter det perfekta livet/ barn/ kvinna m.m.
Det är svårt att finna folk som passar mig. Därför går jag rätt ensam nu. Jag lider inte, men jag funderar.

 

 

Det kan handla om att avvika från våra bekväma rutiner och offra lite tid för att hjälpa någon annan, eller låna ut lite av våra dyrbara pengar. 

Människan är också feg och konflikträdd. Vi stryker runt problem och jobbiga möten som skrämda katter. Men VARFÖR låter vi oss skrämmas? Vad är vi rädda för?

På gymmet till exempel. Att någon ska vara större, starkare, snabbare eller smidigare? 

Någon är ALLTID bättre, men någon är också alltid sämre.

Eller är det chefen som skrämmer? Tänk då till varför. Är det för att dom har en högre position än dig, och vad gör dom till läskigare varelser? Tänk dig att chefen kallar in dig på sitt kontor, automatiskt blir man lite nervös, iaf jag. Men det är fortfarande en person, med sina rädslor och brister, och dom har också en högre chef. 

Jag tror vi måste lära oss att verkligen förstå begreppet "leva i nuet" eller "size the Day". Ta det lugnare, inte oroa oss så mycket, speciellt inte för det som ligger där framme. Om man går i ständig oro för domedagen, är inte själva livet till någon nytta, då kan man lika gärna förkorta lidandet. 

Ta en dag i taget. Skräms inte av den mäktigare eller starkare. Glöm det som ligger där framme, du är inte där än. 

Don't worry, be happy :-)

Det är inte ofta jag skriver här, bara om jag känner att jag har tankar jag kommer explodera om jag inte får skriva ner, och på något vis har blogger ersatt dagboken, när det inte handlar om allt för privata ting.

Jag hamnade i en nostalgitripp ikväll, och började kolla upp personer från förr, som på det ena eller andra viset har funnits i mitt liv, och jag kan se en gemensam nämnare på speciellt alla manliga bekanta: Dom har blivit feta! Varenda en, nästan. 

Vad händer? Blir man vuxen å fet? Jag började funder på personer som gått åt andra hållet, skapat sig en bättre kropp med bättre förutsättningar att leva länge å väl, just i sittande stund kommer jag inte på någon, inte som jag har känt iaf.

 

Nu menar jag personer som jag kände för runt 10 år sen och mer, som jag inte på något vis har kontakt med idag. Ibland kommer jag in i ett riktigt snokar mood. Då vill jag kolla up ALLA jag kan komma på. Jag menar verkligen alla! Det blir som en maní. 

Kollar även upp personer ibland som jag avskyr, som jag önskar längre ner än helvetet (dom är få, det kan jag lova) och ett hat växer i mig så starkt att jag kan sitta och fundera ut alla tänkbara sätt att få sabba deras liv på nått sätt, så som dom har sabbat för mig.

 

Men det här är omogna och barnsliga tankar, och jag gör aldrig slag i saken. Jag är inte den som skapar drama och drar igång strider. Jag är den som avslutar ;) hehe. 

Jag tror nog flera sitter som mig ibland, med datorn framför sig och försöker komma på alla möjliga sidor för att snoka reda på så mycket som möjligt om en person. oftast är det av ren nyfikenhet och inte alls med mordiska tankar i sinner, bara så ni vet. Jag är hemskt nyfiken av mig. inte på skvaller, det tar jag med en nypa salt. jag vill hellre sitta och analysera och bara titta.

 

Därför gillar jag att sitta på t.ex centralstationen, bara för att kunna titta på alla olika personer som drar förbi. Göra den där första och enda "bedömningen", som allt som oftast aldrig stämmer om man väl lär känna en person.

 

När Kenny började sitt nya jobb, bad jag honom ge mig en bedömning på ett visst antal personer. Helt enkelt vad han tyckte om dom och hur han uppfattade dom efter bara en dag. En vecka senare fick han ge en ny bedömning av samma personer. Det var kul =) Det hade ändrats en hel del. 

Man ska aldrig stå fast vid sin första uppfattning om en person, man ska alltid ge dom en chans, ibland två. Tänk vad många trevliga vännskaper man kan ha missat, bara för att man vid första ögonkastet anser att "vi är helt olika".

 

Något att tänka på. Var inte en bitch direkt, ge det lite tid, så kanske du slipper vässa taggarna =)

 

 

 

Det här är inte rätt plats för mig, heller.

 

Hon börjar tala högt till oss (jag och tre tonåringar) redan innan hon hunnit ända fram. 

"Vet ni vad mobbning är?" skrek hon. "Jag hade en gård med en massa höns en gång. En dag fick vi två nya hönor, från Argentina! Dom satt alltid på pinnarna längst ner. Vet ni varför? För att dom vart mobbade av dom andra svenska hönorna. Vi fick lämna tillbaka dom.

Och vet ni vad jag blir? Jag blir MOBBAD i den här förbannade jävla skithålan!! Folk tror att jag är alkoholist eller knarkar, och det gör jag inte. Jag är medmänniska! Jag har arbetat som hemlig spion och min dotter bor i Thailand!"

Ja, nu vet jag inte riktigt vad som var sant där och inte, haha, men hennes höne-historia fastnade. 

Pundare, alkis, tokig eller ej, men hon hade en poäng där iaf.

Sitter med tredje koppen kaffe, med alla gnagare ute och ränner i lägenheten, och försöker få huvudet att kvickna till. Satt uppe lite för länge i natt, kollade på Sons Of Anarchy och Förhäxad. Den sistnämnda har jag följt slaviskt för några år sedan, men SOA började jag och gubben att titta på för 1½ vecka sen, och på bara en vecka plöjde vi över två säsonger.

Det bästa med att "upptäcka" en serie några år efter alla andra, är att man kan kolla avsnitt efter avsnitt, istället för att behöva vänta en vecka nå nästa hela tiden :P

 

Nu springer Fläck runt och jagar Nova, tror han har en crush på henne, hehe. Frukost och benpass på gymmet väntar nu, sen ska jag försöka få något vettigt gjort hemma. Maila lite bl.a.

 

It´s been a while..

Jag har inte haft något vettigt att säga. Bara en massa frustration. Ska sanningen fram, så är jag så less på folk. Allt från läkare och grannar till motionärer och folk som bara är puckon, det finns många i den sistnämnda. och en h-vetes massa däremellan. Människor, helt enkelt.

Jag behöver något att ta ut min frustration på, annars kommer jag lätt i den där "hata allt och alla"- känslan. Träning funkar, för stunden. Men jag vill ha något att se fram emot, där jag använder mig utav kroppen, och samtidigt omger mig med okända människor! Personer som är öppna och glada, som jag kan bli mig själv med igen =) Ja ja, det kommer.

Idag hade jag iaf sett fram emot att ge mig ut i skogen och intervall träna. Vaknade vid 3, 5 och 7 i natt/ morse och var riktigt utvilad, så skönt! Men naturligtvis ösregnar det ute just nu, och jag vill inte in på gymmet idag. Var där och körde igenom triceps och axlar igår, idag ville jag bränna igenom ben och stuss, men utomhus. Hoppas regnet lugnar sig.

Denna vecka är det min Saga- vecka, så jag är i t-sjö, glad över att vara hos henne, ledsen över att jag saknar min andra hälft, min förnuftigare hälft <3 Till helgen kommer han hit, och då får jag ha alla mina älsklingar samtidigt, Kenny, Saga, Frank och alla djuren. Det ser jag fram emot :D

 

Go kväll.

 

Min lilla tjej har nyligen somnat. Vi har, som många andra svenskar ikväll haft fredagsmys med idol. Idag har jag hunnit med otroligt mycket.

Började med att få iväg Saga till skolan, hem och åt en vidrig frukost (microgröt) och sen tog jag ett styrkepass på gymmet, armar/core och la även till lite vader, det gick jätte bra, jag har ökat en aning i vissa vikter, alltid ett framsteg, men jag kände mig ändå inte 100% tillfreds.

Antagligen för att det enbart var styrka och inget flås alls.

 

Sen var jag hem och duschade, böt om och mötte sen upp Saga igen, hon hade kort dag. Då var jag och fixade med lite papper, skrev ut och kopierade på bibblan, och sen åkte jag med mamma och Håkan till sala, där jag uträttade ett ärende och sen flöt runt i lite butiker. Jag är väldigt snål när det kommer till kläder, men köpte en skön, snygg t-shirt iaf, och Saga fick lite nytt =)

 

Hem, färgade tillbaka håret till min egen färg, nästan iaf, och sen ville stumpan gladeligen följa med mig upp till spåret i skogen, där hon knatade på beundransvärt fort, jag körde intervallträning, och spurtade i alla uppförsbackar och joggade ner 2-3 ggr. Det vart en del backar, flås och spagettiben. Dock hade jag missberäknat tiden lite, så när vi är en bra bit in i skogen vart det plötsligt jätte mörkt, och jag är sjukt mörkrädd!

Möter hellre en ilsken eller kåt karl ensam en natt i stan, han kan man med lite teknik "oskadliggöra" hehe, men en varg däremot, har jag respekt för!

Sen kom ösregnet. Jösses vad hariga vi var, skvatt till för varje buske som rörde sig i vinden. Ingen trygg förebild för dottern där inte.

 

En jätte bra dag och mysig kväll har vi haft, men jag har svårt att varva ner. Studsar upp från soffan, vidare till köksbordet och datorn, vidare ut å röker, in badrummet och runt, runt, runt.

Ska ta fram en film och lägga mig i soffan med ett glas rött. I morgon ska jag stå i kiosken på IP ett par timmar. Det är visst obligatorisk när ens barn spelar fotboll, jag som inte ens gillar det. Meeen vad gör man inte, för sina små juveler ;)     Nix, dags för nervarvning!

 

Dagen har bestått av tvätt, vak över gnagare, gymträning för mig, fotbollsträning för dotter, tillagning av apgod kycklinggryta och diverse hushållspyssel. Mitt liv i Tärnsjö med barn skiljer sig verkligen från mitt liv i stan med min karl 

 

Ett jätte bra rygg och benpass gjorde jag idag. Jag har en väldans svag ländrygg, men jag kände en bra kontakt utan smärta hela passet igenom. Jag har ägnat allt för lite tid åt just den sortens träning, det är inge kul när man i andra övningar märker att ryggen sätter stopp. Jag har rätt starka magmuskler (om än ngt dolda, hehe) men många magövningar kan jag inte utföra bara pga ländryggen.

Rumpen bränner, som vanligt, men jag gillar att det nästan i varje pass är ben med i träningen. Jag vill ju gärna få lite volym i stussen, och det har artat sig bra än så länge 

 

I morgon, om vädret är bra, funderar jag på utomhusträning. Lite flås och intervallträning. Det finns en tjej på nätet, som Kenny "presenterade" mig för, och trots att jag till en början bara såg magmuskler och tuttar på henne, så har jag nu nästan blivit lite förälskad. Hon har en sida på nätet med grymma träningsvideor, och all träning sker utanför gymmet, med bara en del enkla redskap till hjälp ibland.

Jag äter frukost med henne varje morgon nu. Zuzka Light heter hon. Grym tjej!

 

 

 

Himmel, vad jag inte ville kliva upp ur sängen i morse, allt för dåligt med sömn inatt, också. Igår var jag aptrött hela eftermiddagen/kvällen, men på senheten gosar jag ner mig i soffan, äter lite vattenmelon och ett par skedar jordnötssmör, och det måste vart smöret, för jag vart pigg! Kryp i benen har jag med, s.k Restless legs, vilket drabbar mig då och då, men jag har ju kommit på världens botemedel! STRETCH! Jag stretchar nu nedre delen varje kväll/natt, så mår dom bättre =)

 

Just nu sitter jag med kaffe och smörgås, ska försöka pumpa i mina råttor medicin strax, känns så grymt att trycka in sprutan i munnen på dom, men vad gör man?

Min ena pojke var jag till veterinären med igår, efter att han har varit toksnorig och haft grymma andningssvårigheter i ett par dagar.

Alltså, det var bland det dyraste vet.besöket jag har gjort! Har iofs inte behövt tagit mina djur till vettan så ofta, tack å lov. 

 

Om en stund ska jag till gymmet, men jag har ingen lust att stänga in mig där idag, vill hellre träna utomhus. Men jag har bestämt mig att jag ska fixa att göra fria pistol squats och push ups på egen hand, så det ska jag småöva på lite varje gång jag gymmar. Dom där squatsen är grymt svåra! Jag övade och ramlade runt i köket igår 

 

Sen förutom det, så har jag och Kenny bestämt oss för att göra ett 30-dagars sockeruppehåll (dvs godis, glass, kakor m.m, inte pasta, risbröd) eftersom vi verkligen verkligen har missbrukat det, speciellt choklad. Ska bli intressant att se om det gör någon skillnad över buken. 

 

Nä, nu är det dax, medicinering.

 

Tanken är att jag ska lägga mig och sova eftersom klockan ringer 7 i morgon, men jag vill inte. Det är alltid en omställning att komma till Tärnsjö efter att ha varit hemma med älsklingsmannen ett tag. Plötsligt måste jag ha rutiner igen.

 

Det är en massa ljud runtom mig. Regnet utanför, Sagas snarkningar, kaninerna som skuttar runt i hennes rum, mina råttpojkar som klättrar.    Jag både gillar ljuden, och blir osäker med dom. Jag kan inte avgöra vilket ljud som hör till vad, då kan jag inte heller avläsa ett "ovälkommet" ljud..... lite creepy.

 

 

 

Veckan har flutit på utan några större händelser. Vi har tränat, myst, sökt arbeten, hjälpt K:s syster hem efter en operation, fjantat med Frank m.m.

Härom natten tog vi med oss en termos cappuccino, klädde oss fult och varmt,  cyklade ut till hemlingby och klättrade upp för den höga slalombacken och såg ut över Gävle stad och natten, och pratade om livet <3 

I morgon ska vi på barnkalas för hans systerson och träffa familjen. 

Just nu är livet en enda lång, spänd väntan. Jobb och otäckt läkarbesök med väntan på ett ännu otäckare besked har jag att "se fram" emot.

Jag är lycklig över att ha mina älskade i mitt liv. Ibland vet jag inte hur jag hade fixat allt utan dom.