Jag har alltid haft en känsla av att vara ensam, oavsett hur mycket folk jag har runt om mig.
Att jag är en ganska osäker människa behöver jag inte försöka dölja.

Jag är säker på min sak vad gäller jobbet och t.ex vad jag anser är mänskliga rättigheter, och står fast vid vad jag tycker och försöker oxå genomföra det..
Men när det kommer till mig själv, så VILL jag gärna höra att jag är duktig, fin, sexig osv, men när jag väl FÅR höra det, så tackar jag, lite skeptiskt. Då tror jag inte riktigt på det, fattar ni?

Jag dejtade en kille ett tag, som verkligen var generös med fina ord. I början vart jag smickrad, efter ett tag vart jag tveksam och osäker. De flesta öser ju på med fina ord och komplimanger i början, och sen brukar det avta lite, men den här killen fortsatte berätta för mig hur fin och klok jag var. Och efter ett tag, började jag tro på att han faktiskt tyckte det!
Jag kände mig glad och trygg med honom, för jag TRODDE på att han tyckte om mitt sällskap, och att han kände sig stolt över att ha mig vid sin sida när vi var ute.

Vem vet, kanske han bara "spelade" ovanligt länge, eller så tyckte han allt det där.
Vilket som, så fick det mig att inse att jag behöver sån där uppmuntran, att jag mådde bra av det! Men å andra sidan, vem gör inte det i längden?

Allt det där påverkade min känsla av ensamhet.
Kanske är vi alla ensamma? Ensamma i vår egen kropp och i vårt eget huvud.
Hur väl man än känner en människa, eller hur trygg man än är, så är vi ändå ensamma.
Det är väl så det ska va, men ändå, längtar jag efter den där andra känslan, att jag inte är ensam. Kan det finnas någon som är precis som JAG, som på riktigt förstår MIG?

Kan det?