"botten" är ett svårt ord, för den som varit där.

Människors bottnar ser olika ut. För en del innebär det mörka, stängda, trånga lägenheter och påverkade av dråger, alkohol lr liknande 24 timmar om dygnet, bara för att det är det enda som håller dom vid liv, tills det får den raka motsattsen.

För andra ser botten helt annurlunda ut. Då sitter det endast i psyket, eller i fysiken, vilket ofta leder till det psykiska. Det är där allt hamnar, i huvudet.

 

Jag har nått botten, och där är det tomt, kallt och en känsla av kvävd panik. Man skriker efter hjälp, men slår alla som kommer nära ifrån sig. Till slut finns det ingen som orkar försöka närma sig längre, utom kanske en enda, ensam människa. I mitt fall var det mamma. Hon gav sig inte, trots elaka ord, skrik och gråt.

 

Jag vill bara säga till dom, som har denna känsla, att även om varje människa är unik, så är den aldrig, aldrig ensam om sina känslor. Det finns alltid den, lr dom som känner precis samma sak, även fast man känner sig ensammast i världen, fast det känns som att man slits sönder inifrån.

Ni vet, jag har känt det, och ber gudarna, att aldrig behöva nå botten igen. 

Jag önskar er, mig själv och speciellt min dotter all lycka i livet. Man är aldrig för gammal för att börja leva det liv man förtjänar.