Att strunta i vem man är, anta en helt annan personlighet, tappa orken och lusten för sitt verkliga jag bara för att "det ändå inte ger någon utdelning", är det säkert många som gjort.

Dock finns risken, att man till slut blir den där oäkta människan, och som när det verkligen blir läge och behövs, inte hittar tillbaka längre till den man en gång var. Den man verkligen är.

 

Jag gjorde precis det. Jag lessnade och struntade i allt. Jag ignorerade ångesten och "äckelkänslan" över den person jag höll på att bli. Egoistisk, kall och jag levde enbart fysiskt.

När jag var mamma så var jag det helhjärtat, det var bara hon som gällde, men när jag inte var mamma, då flydde jag. Jag märkte att jag började lessna på det liv jag levde, men fortsatte ändå.

När det så var dags att hitta tillbaka, så var det svårt. Jag gjorde och betedde mig dumt mot min vilja, men jag var lost vid det laget. Den enda som fick ner mig på jorden var Saga.

Jag ville lita på kärleken men vågade inte, trodde inte helhjärtat på den. Det hade kunnat slutat olyckligt, men efter några isduschar och tålamod, är jag nu här igen. JAG, och ingen annan. Jag tänker tillbaka med vemod och med bekymmersrynkorna framme =), men är tacksam och glad ändå.

Så är det, även från dom värsta erfarenheter och misstag man gjort, så lär man sig något.

Jag har lärt mig, att aldrig tappa mig själv eller förtränga min identitet. Det är den här jag är, med alla extrema känslor och glädje/sorg utbrott. Någon står ut med mig och dom, och tycker om mig, precis som jag är <3