Det som får mig att fundera på det här med vänner och personer i ens liv är att på senaste kan jag ha haft känslan av att sakna en riktigt, riktigt god vän. En sån som skulle gå före allt. Någon jag kunde vända mig till med alla mina konstiga tankar och funderingar.
Min partner får agera precis allt för mig, men om jag behöver ventilera oss då? Om jag har funderingar hur jag ska agera eller om jag känner rätt när det gäller honom? Är det inte sånt man har tjejkompisar till, kan jag undra.

Jag har aldrig gått i några konstiga, hemliga funderingar kring mig och Kenny. Han får veta allt som rör sig i min hjärna. Främst för att mitt pokerface är värdelöst, han läser mig som en öppen bok.

Jag hade massa vänner för några år sedan. Eller hade jag det?
Nej, för när festandet upphörde, när dom fick barn och familjer eller något annat ändrades, då var vi inte vänner längre.
Nu är det bara artighetsfraser om man råkar stöta på varandra.

Jag har märkt att jag är i en mycket svår ålder nu. Jag är vuxen, har ett barn, arbetar osv osv. Men jag tycker det är såååååå tråkigt att prata bakning, trädgård, nya kläder till ungarna och allt vad vuxna nu pratar om! Visst kan jag behöva råd gällande moderskapet ibland, då får K ställa upp, hehe.

Nä, men jag ör en konstig blandning av mor/ sökande efter det perfekta livet/ barn/ kvinna m.m.
Det är svårt att finna folk som passar mig. Därför går jag rätt ensam nu. Jag lider inte, men jag funderar.