Hej på er!

 

Jag är fortfarande hemma hos mor min. Igår gjorde jag absolut nada! Åkte till stranden en sväng med mamma, Saga och deras unga leonberger, som jag i linne och trosor plaskade ut i vattnet med. Fan att jag inte hade kameran med, då hade ni fått roliga bilder, hehe.

 

Idag fick jag till en liten 30 minuters runda på grusväg, i sand och i skog i makligt jogg-tempo. Man blir lite bortskämd när man bara springer på löpband, det är mycket jobbigare att hoppa runt i skogen eller ta i i tung sand. Är dock inte riktigt nöjd med min prestation än, så kanske kör ett tabata pass senare oxå =)

Jag hade tänt få med mig massa blåbär hem till Gävle, men ingen vill ut i skogen med mig. Saga har grannpojkarna här som hon hellre leker med. Förstårligt egentligen, men i mitt mammahjärta vill jag ju bara sitta och krama och pussa henne dom här dagarna jag är här. Barn tänker dock inte så, för dom är det nuet som gäller. 

 

Sitter i lugna, tysta (bortsett från mammas upphetsade pladder i köket)  hebron i tärnsjö. Saga ligger sen 5 minuter och jag funderar på hur jag ska sysselsätta mig resten av kvällen.

Tänkte ta en cappuccino, dra på mig hörlurarna kopplade till datorn och kolla lite på Lyckan i LA (underhållande serie). Det har blivit en träningsfri dag idag. I morse klev jag och Kenny upp i skaplig tid och fixade lite grejer på stan innan jag stack. En fika hann vi med också.

 

Jösses, vi har levt så inpå varandra de senaste månaderna att det känns jätte konstigt att åka ifrån honom, hehe. Konstigt nog håller vi sams, busar och myser ungerfär lika mycket som för 9 månader sen. Måste vara kärlek <3 Vem som helst annan hade velat haft ihjäl mig vid det här laget :P hahaha. Nädå, SÅ jobbig hoppas jag inte jag är att leva med, eller?

Jag har iaf bytt ut min något större, håriga karl i några dagar nu mot min lilla lena tös. Blåbärsplockning och promenader står på schemat. Ska försöka njuta av lugnet nu ;) 

 

Hejsan!

 

Jag sitter på ett café här i Gävle och väntar på min karl. Tidigare i förmiddags var vi på gymmet och han fick agera pt åt mig, eftersom han har en "vilodag". Jag å andra sidan provade mitt första pass på crossfit. 10 olika övningar med 30 reps, så snabbt som möjligt helst utan vila (behövde dock stanna upp och flåsa ett par ggr).

Vi har valt att starta en träningsblogg ihop, jag och Kenny. Adressen till den är http://www.nattstad.se/freaksbynature. Där lägger vi upp våran träning och även våra framsteg. Vi har olika mål och en del olika träningsformer så det kan vara kul för alla typer att följa =) Kika in!

 

Den här bloggen blir kvar, där jag kommer fortsätta att halvhjärtat göra inlägg :P Jag önskar faktiskt att jag vart duktigare på det. Jag vill ha en personlig blogg där jag kan välja om jag vill lägga upp ytliga tips och tankar, liksom djupare funderingar och känslor, och det är därför jag har den här.

Det är befriande att få skriva av sig, och inte veta vem som tar del av det. Vissa läser nog och känner igen sig i en del tankar jag har, medans andra säkert läser med en skopa sarkasm, det spelar ingen roll. 

Genom att skriva om sig själv och dela med sig så blir man en måltavla, alla människor är inte vänligt sinnade, många vill ha igång fighter eller konversationer på nätet, men det bästa man kan göra för dom människorna, är att helt enkelt ignorera.

 

Iaf, ett inlägg om crossfit kommer upp senare på den andra bloggen, där jag berättar lite mer =)

Ha en bra dag så hörs vi sen!

C ya

 

Jag och Saga äter våran sedvanliga sena frukost just nu. Måste jag inte så är jag otroligt seg på morgonen, inget går fort ;)

 

Kom äntligen ihåg att ha med mig kameran igår då vi hade en myspys dag, med gym, fika på stan, utflykt med picknick, middag hos K och film och kladdkaka hos mig (ja ja, det vart ingen vidare nyttig dag, men ibland får man)

I helgen är det rockfestival här i Gävle, och vi cyklade förbi campingen, den drar hit mycket folk såg det ut som.

Dock är det nog inget för mig, en massa långhåriga rockers, hehe. Tyvärr låter sån musik ofta bara skrikigt och skränigt när det är live. Jag lär väl få höra ändå, eftersom det hela hålls väldigt nära mig. 

 

Nu taggar vi för gymmet =)

C ya!

 

 

Nu ska jag berätta något oväntat *sarkasm*, det finns fruktansvärt många idioter där ute i världen!

Kända som okända, och jag är så trött på att ta skit.

Jag tycker inte synd om mig själv (i vanliga fall), men ibland känns det så förbannat jävla orättvist allting. Allt från en tjurskallig gubbjävel på gatan som vägrar flytta på sig, till xpojkvänner, till myndigheter och vidare till hela det svenska jävla systemet! Idioter! hela förbaskade bunten!!!

All kärlek till min dotter, min mamma och min fina Kenny som finns där och är snälla, söta, upplyftande och hjälpsamma. Spec till K, som lever så nära inpå och känner mig utan och innan.

 -Utan dig hade jag blivit galen, eller massmördare, hehe ;-) Love Beijb <3

 

Att strunta i vem man är, anta en helt annan personlighet, tappa orken och lusten för sitt verkliga jag bara för att "det ändå inte ger någon utdelning", är det säkert många som gjort.

Dock finns risken, att man till slut blir den där oäkta människan, och som när det verkligen blir läge och behövs, inte hittar tillbaka längre till den man en gång var. Den man verkligen är.

 

Jag gjorde precis det. Jag lessnade och struntade i allt. Jag ignorerade ångesten och "äckelkänslan" över den person jag höll på att bli. Egoistisk, kall och jag levde enbart fysiskt.

När jag var mamma så var jag det helhjärtat, det var bara hon som gällde, men när jag inte var mamma, då flydde jag. Jag märkte att jag började lessna på det liv jag levde, men fortsatte ändå.

När det så var dags att hitta tillbaka, så var det svårt. Jag gjorde och betedde mig dumt mot min vilja, men jag var lost vid det laget. Den enda som fick ner mig på jorden var Saga.

Jag ville lita på kärleken men vågade inte, trodde inte helhjärtat på den. Det hade kunnat slutat olyckligt, men efter några isduschar och tålamod, är jag nu här igen. JAG, och ingen annan. Jag tänker tillbaka med vemod och med bekymmersrynkorna framme =), men är tacksam och glad ändå.

Så är det, även från dom värsta erfarenheter och misstag man gjort, så lär man sig något.

Jag har lärt mig, att aldrig tappa mig själv eller förtränga min identitet. Det är den här jag är, med alla extrema känslor och glädje/sorg utbrott. Någon står ut med mig och dom, och tycker om mig, precis som jag är <3