Klockan är tjugo i sju, söndag, och jag är nykter och känner inte ett stygn av trötthet.
Min kväll bestod av ett 50-års kalas hos en gammal bekant, där jag kände för en stund att jag hamnade i en obehaglig situation. Nutid blandades med dåtid, i en skum mix.

Sen har jag stått på dansgolvet på flustret i Uppsala. Det var väldigt skönt, och hela kvällen var lugn och medveten. Jag har tänkt mycket på min karl. Saknat honom och undrat vad han gjort. Det kan vara en negativ grej med att vara kär, jag slappnar aldrig riktigt av, förutom när jag är med honom. Nu låter det som att jag inte litar på honom, men jag kan med handen på hjärtat säga, att jag litar på honom, av hela mitt hjärta. Är det någon jag tror på så är det den människan....