"Skynda långsamt" är inget ordspråk som stämmer in på mig. Jag är en extrem (!) impulsmänniska, och när jag får en idé, stor som liten, så ska det ske snabbast möjligt.

Försöker jag ta det lugnt och vänta lite så slår sig tanken rot och till slut blir suget att genomföra denna idé så stark att jag t.o.m kan göra totalt ogenomtänkta grejer för att nå målet.

 

Jag har så länge stått och trampat på samma missnöjda punkt nu. Försökt med små förändringar bara för att upptäcka att jag är lika otillfreds med livet några veckor senare iaf.

För tolv år sen, fick jag en plan, att ta mig härifrån. Men livet tog oväntade vändningar och planen las på is för en stund. Men genom åren som gått har den tanken återkommit hela tiden. Jag tröstade mig med tanken att allt bara var "tillfälligt" som jag hade här. Att vi skulle få chansen att packa våra väskor och bara dra! Men nix, det hände aldrig.

 

Just nu, känner jag att saker och ting iaf går åt rätt håll.. Jag håller på att skaffa en ny sorts tillvaro, som jag bara behöver få lite rutin i för att det verkligen ska klaffa. Men det gör det, det håller redan på =)

Jag har fått ny luft under vingarna, och det behöver inte ske idag, eller i morgon. Men det ska ske, den känslan är starkare än någonsin.

Jag mår bra i det jag gör nu. Studerar mest, ger mig tid för träningen som jag mår så bra av, arbetar lite, mer avslappnad tid för Saga. Det som saknas mest just nu, är mera tid med min K. Bara avståndet mellan oss minskar, så blir den biten också bättre, och det sker snart, snart.