Thoughts

Sitter just nu, denna lördagkväll, i mitt kök, i min soffa, och lyssnar på... Faith Hill. Jag brukar aldrig lyssna på henne, och vet inte hur jag kom att ens tänka på hennes musik ikväll, men nu känner jag att den passar perfekt.

Jag har ett konstigt lugn, i huvudet. Men i bröstet och magen pågår ett kaotiskt krig. Kommer att tänka på en helt urflippad zombiefilm, där det slits och slaffsas för fullt.

 

Jag har hamnat i någon slags "kris" i mitt liv. Fast samtidigt vet jag inte om det kan kallas det heller. Jag har tillåtit mig att verkligen, verkligen känna. Det är skitjobbigt, ärligt talat. För jag tycker inte om det jag känner.

Jag har börjat ifrågasatt alla mina val jag hittills tagit i mitt liv.

Allt det "obligatoriska", som de flesta strävar efter, familj, hus, barn, bil, hund, mån-fredag jobb... allt det där hade jag.

Vi hade nog alla de vanliga problemen som också tillkommer, ekonomin, tiden tillsammans, tiden till vänner.

Men en dag fick jag ett ryck. Jag hade aldrig fått chansen att verkligen flytta hemifrån! Stå på helt egna ben, så jag tog en lägenhet. En stor etta, till mig och min då 2-åriga dotter. Meddelade mitt beslut till sambon, och flyttade.

Två månader senare var det slut på vårat 5 års långa förhållande, och ytterligare fyra månader senare hade vi fått huset sålt.

 

Ett och ett halvt år levde jag det "ljuva" singellivet. Provade på saker, härjade runt, levde extremt ytligt, var mamma på 80% av tiden, och knäpp, regellös tonåring på de resterande 20%. Jag lärde känna nya människor, en del som bara varande för ngr månader, veckor, dagar eller nätter.

Jag tyckte inte om den människa jag hade blivit, men jag tyckte inte om det livet jag levt tidigare heller. Jag visste inte om det fanns något mellanting.

Jag och min förra vart tillsammans igen. Under det dryga året "ifrån" varandra hade vi lallat av och på hur många ggr som helst. Men det hade kommit in så många nya människor i vårt liv då. Jag stod inte ut med tanken på att jag rullade runt i samma lakan som han och en, två, tre andra kvinnor redan rullat runt i.

Jag försökte, men klarade det inte. Till slut bestämde vi oss iaf för att vara "på", men gropen var redan grävd, och den gick inte att fylla igen, hur mycket vi än ansträngde oss... 9 år fick vi ihop, till slut, och jag undrar, vart tog tiden vägen?? På ett sätt känner jag mig fortfarande som den ledsna 18-åringen jag var när vi träffades, men på ett annat sätt känns det som en svunnen tid, en bok jag läst. Jag har lärt mig mycket av dessa år, framför allt om mig själv. Jag vet hur jag reagerar på saker o ting, när jag blir osäker och tvivlande, när jag kan komma att känna trygghet och tillfredsställelse. Sånt vet jag nu redan på förhand.

 

Just nu tänker jag på alla jag känner, hur vissa antagligen festar, förlorar sig i alkoholens värld, och glömmer för en natt sina problem. Hur andra myser hemma i soffan med sin familj. Barnen sover, dom passar kanske på att få lite "vuxentid", eller bara slappnar av i varandras sällskap...

Jag vet inte riktigt i vilken av dessa situationer jag helst skulle vilja befinna mig i nu, men inte i den jag själv är i.

Jag undrar: Tänker någon på mig, just i detta nu?

Antagligen inte.

 

Jag känner mig förvånat förvirrad. Jag trodde jag strävade efter samma sak som de flesta gör, men som sagt, been there, done that, och fast jag hade alla brickor i spelet, så befinner jag mig just nu på ruta 0.

Jag vet inte vad mitt nästa drag blir. Vet inte om jag ska satsa enbart på mig själv, och min dotter. VÅRT liv, eller om jag ska ha målet att få ett liv ihop med någon.

Men för det sistnämnda behöver man Någon som vill leva sitt liv med mig, med oss. För jag är inte helt ensam längre, jag har en liten tjej, som är min lilla kopia, en del av mig, och alla är inte redo för att få "dubbelt upp".

Jag inser att min dotter (såhär får man inte säga) gör mitt liv betydligt svårare.

När man sätts på prov, så är det så mycket knepigare att behöva räkna in någon annan. Jag vet vad jag skulle göra i nuläget, om jag bara hade mig själv att rå om. Men jag har någon annans framtid att se till oxå.

Hon har bokstavligen räddat mig så många gånger, bara genom att finnas till. Vänner och bekantskaper har kommit och gått, men hon finns här, och mitt jobb är för evigt att se till att hon VILL finnas här, men jag vägrar enbart leva för mitt barn. Jag vill leva för mig själv också, och måste jag verkligen behöva vänta tills hon blir vuxen innan jag kan börja rå om mig själv igen?

Nej, det tror jag inte.

 

Man kan nog få allt, aldrig bli helt tillfreds med livet, för vad skulle man då göra, om man inte hade något längre att sträva efter? Då hamnar man i en bekant situation, hopplös tomhet. "Är det här allt? Blir inte livet roligare än så här?"

Men man kan nog få någon som vill leva det liv man själv strävar efter, någon att sträva tillsammans med. För den dagen min dotter flyger ur boet, då vill jag inte stå där, ensam och betydligt äldre, och DÅ börja leva mitt liv.

Jag vet inte än vad jag vill, jag känner inte mig själv, men jag har fått en ny kontakt med mig själv, och jag har beslutat mig för, att leta framåt. Hitta mig själv, den jag är, och hitta en väg som iaf för ett tag känns rätt.

Nu har jag stigar åt alla möjliga håll och kanter, och jag känner mig på ett sätt tokredo att kasta mig fram på en, men behöver en sista knuff för att våga.

 

Jag har fortfarande en massa tankar och ord jag vill skriva ner, men ingen orkar läsa så länge, så jag stoppar här, för tillfället. Allt känns lite, lite lättare, och jag ngt lugnare nu när jag fått "ventilera" lite. Några zombies har dött =)

 

Allt är inte fel...
Hade du inte varit och partat den kvällen hade vi inte träffats, du börjat i vården och nu har en utbildning, kan finnas mening med vissa saker och visa saker måste göra ont för att lära sig att inte göra så och därefter ta med sig lärdomen och bli starkare och gå vidare.
Ditt liv har format dig till där och vad du är idag, och jag tycker du är kanon=)

Hej vännen! Patrick här.

Vet att du har mycket att tänka på. Men vill också passa på och säga att jag är skitglad att jag träffade dig den dagen på Flurran, du är en sån underbar vän, en bättre vän får man leta efter.
Och vad du än bestämmer dig för i livet och vart vi än hamnar så har du alltid en plats i vårat gäng. Kom alltid ihåg det.
Puss och kram!/ Patrick.

Känner igen mej i så mycket du skriver. tt känna sig ensam i tankar och känslor gör så ont ibland. vissa människor man träffar är dörrar som leder till större självinsikt och hjälper en att hitta sig själv. Men ibland finns det dörrar som leder till en till och en till. Till slut öppnas inte nästa dörr, då är det så svårt att avgöra när man ska söka en annan eller att slå sig blodig mot en som aldrig öpnas. Gör vad du måste göra för att bli lycklig i livet, men aldrig på bekostnad av dig själv eller den du är. du är väldigt vacker och verkar vara väldit intligent, du finner nog din väg =)