"God Morgon".

 

Klockan är snart ett på dagen, men jag sitter här hemma i min morgonrock, med mitt kaffe och har det alldeles tyst runtom mig.

Det som hörs är springet från barnfötter i lägenheten över mig. Det får mig att sakna min dotter.

Ute är det tydligen -20 grader. Jag behöver inte kolla på temometern för att veta det, det räcker att kolla på facebook.  Så fort det är något utöver det "vanliga" så är det de enda statusuppdateringarna man ser. Jag skulle oxå kunna skriva "Åh fy fan, vad kallt det är ute!", men eftersom ca 30 pers i min vänlista redan gjort det, så är det onödigt =)

Det stör mig inte, inte ett dugg, att det tjatas och gnabbas och gnatas på fb. Det är en sån sida. Det som stör mig, är folk som påpekar det, och gnäller över det.

Alla sociala sidor har ett syfte, och det som var tanken från början, att kunna ha kontakt med folk, hitta gamla vänner, hitta nya vänner kunna vara "med" fast man är ensam, det syftet har förvandlats till ett  Se mig/ hör mig-syfte.

 

Om jag får vara helt ärlig, så önskar jag att fb (t.ex) aldrig funnits. Man ser saker, läser saker, som man inte vill se. Men som alla andra, kan jag inte låta bli att titta. Jag är också där, på bilder, med texter, sånt som är jätte kul för stunden att visa upp. Människan har ett bekräftelsebehov, vad den än påstår, och det är alla dessa sociala sidor gjorda för. Inte för att få vänner. Det är bara bullshit, nått som låter bättre.

 

Grejen är den, vad jag vill komma fram till, är att jag frivilligt är en av alla andra. Att få den där offentliga bekräftelsen har blivit lika viktigt även för mig, för finns det inte på facebook, då finns det helt enkelt inte alls. Och det är så FEL. Vad hände med privatlivet? Vad hände med bara jag själv vet om det så är det allt som räknas?

Nej då, vet jag om det, då måste resten av världen också veta om det. Jag blir så sur över att jag fallit i samma "fälla". Blir sur över att en 9-årig flicka behöver stå framför spegeln och posa framför kameran för att få till det perfekta "sexiga" kortet att lägga ut för sina vänner. Det är samma mentalite oavsett ålder. En storbystad kvinna med på tok för lite kläder och för mycket smink/hår/naglar visar upp sig själv offentligt, och strax intill, på inlägget nedanför kommer en bild på den här lilla flickan som försöker uppnå samma bekräftelse...

 

Jäklar vad jag svajar i mina tankar nu... Mitt första syfte med det här inlägget försvann helt. Nu vart det enbart ett missnöje mot fb, haha, och det var inte riktigt meningen. Egentligen är det ett missnöje mot ALLA liknande sidor, och ett missnöje mot mig själv, som är med, som tittar, som lägger upp, som stör mig, som är precis som alla andra.

Kan det inte bara räcka med att höra orden: "Jag älskar dig" eller "Du ser jätte bra ut", från någon man håller av eller älskar? Måste man söka ytterligare bekräftelse på det?

Suck, världen har blivit allt för ytlig, och jag är en del utav den.