Har haft många dagar nu, underbara dagar, med K. Nästan en vecka utan några som helst "måsten", bara tagit dagarna som dom kommer och gjort vad vi haft lust med.
Det har varit utomhus- och gymträning, bad och lek, filmmys, familjeträff, en kväll med öl och vin, kortspel och rom, dans och massa kärlek, många promenader och cafémys.

Vi drar alltid ut på tiden och pressar det absolut sista ur vår tid tillsammans. Ångesten att åka ifrån honom blandas med en enorm längtan efter min lilla flicka, så resan hem brukar kännas evighetslång. Men att få den första blicken av Saga och se glädjen blomma upp i henne gör att jag för en stund glömmer allt annat, vart jag befinner mig, vem jag har lämnat och saknar, men bara för ett ögonblick, sen kommer saknaden igen, liksom saknaden efter henne när jag är hos honom.

Nu stundar en vecka med min lilla dotter, plugg, träning, jobb och sökande. Tillbaka till verkligheten, men jag njuter för fullt vid mina "verklighetsflykter". Men ist för alltid det ena lr det andra, vill jag ha Allt! Är det omöjligt? Eller?

Tack min fina <3