Tid. Allt handlar om tid.

När jag kommer in i såna tankebanor kan jag fundera mig tokig, och lugn. Man är så stressad, alltid. 

"Det är så mycket jag vill hinna se, upptäcka, uppleva och göra". Men ingen vet när tiden tar slut. Det kan vara nu, i morgon, om 90 år.

Och vad händer när den tar slut? Kanske börjar den om...

Vilket leder mina tankar vidare till döden. Jag är inte rädd för att dö, inte för döden. Jag är rädd för doms skull jag lämnar. Min dotter t.ex, min mamma.

 

Jag vet ju själv hur jag reagerade när pappa dog, och hur mycket jag saknar honom. Men kanske det bara är en fråga om tid, innan vi ses igen? 

Jag är inte troende, jag tror inte på himmel eller helvete, gud eller djävul. OM jag gjorde det, då skulle jag vara rädd för att dö. Behöva göra allting rätt, inte skada, såra, göra orätt. Idag är en sån sak att leva upp till omöjligt, nästintill.

Jag tror alla barn, i alla fall dom flesta, har frågat sin förälder någon gång, Vad händer när man dör?

Jag minns när jag frågade min pappa det. Och han gjorde mig lugn, inte aett dugg rädd. Han sa: "Jag tror man föds om på nytt, i en annan skepnad eller kropp, och börjar om sitt liv".

Jag tyckte det lät spännande. Jag hoppas det är det han har gjort. Börjat om. 

Vi som blir kvar, i det här livet, i våra skepnader, det är oss det är synd om när vi förlorar någon vi älskar. Det är vi som lider, inte dom som gått.

 

Personligen tror jag min pappa har hälsat på mig några gånger efter sin död. Det har varit vissa händelser som är oförklariga. Eller så har jag bara någon som skyddar mig =)

Vilket som, jag är inte stressad över allt jag vill hinna se och göra, jag vill satsa på nuet, ha det bra NU, inte där framme, för hur mycket man än bunkrar upp och förbereder, så vet man aldrig om man når dit, i det här livet. 

 

Jag skulle verkligen kunna mala på hur länge som helst om mina tankar, jag har inget bra avslut på det jag skrivit. Men som sagt, tankar på tid, död, vad som händer.... det är något man inte borde fokusera så mycket på, tror jag. För då glömmer man lätt bort det som är nu, det som pågår just i detta NU. Det här är livet, det pågår medans vi funderar på det. Eller hur?