Idag har jag en sån där känsla då jag bara vill ta en ryggsäck, slänga ner det viktigaste och sen bara fly iväg. Inte som att åka på semester, utan försvinna. 

Hade jag inte haft en dotter, hade nog impulsen att ta lönen en månad och ta en sista minuten någonstans varit oemotståndlig. Folk gör så, sticker iväg på obestämd tid. Det finns inget här jag skulle sakna.

 

Jag hade velat haft K vid min sida, lämnat det här landet och inte tänkt varesig framåt eller tillbaka. Jag försöker komma på vilket liv jag är ämnad för, och jag har provat på några stycken nu. Men jag har inte kännt mig tillfreds än. På vägen efter "det rätta" har jag dock samlat på mig en del bördor och en del ansvar (Saga hamnar under "ansvar" och typ kaniner under "bördor") bara för att göra det klart för alla.

Dumma människor tolkar gärna mig och mina handlingar som själviska och egoistiska, men så är inte fallet. Jo, lite faktiskt.... Men i det långa loppet vore jag ingen bra människa om jag var en olycklig människa, och då behöver man först få tänka egoistiskt.

 

Men, VORE jag helt och hållet en självisk person, då hade jag packat väskan och dragit. Bort bort från allt sökande. Nu är jag ju inte det, utan har skaffat mig ett ansvar på vägen som jag dessutom råkar älska mer än livet självt. Så är iaf DET klart för en del av er. Ni vet vad jag menar :-)