Så har jag gjort många mornar. Jag har en förmåga att vilja "korta av" dagarna så mycket jag kan när jag inte har något att se fram emot, och jag har inte haft så mycket. Livet har varit minst sagt motsträvigt, och till slut orkar man inte kämpa emot längre. 

Det är då man behöver den där rösten, som säger åt en vad man måste göra för att råda bot på sitt beteende och mående.

Någon som säger - fixa det här, gör vad du kan för att inte förlora det lilla du har!

Jag fick dom orden, och det blir en väckarklocka. De flesta gånger vid för mycket motgångar har jag alltid klarat mig, inte tillåtit mig att "ge upp". Göra vad jag kan med det jag har.

Men jag är bara människa, och när huvudet blir tungt och mörkt så drabbar det allt, min fysik, mitt sociala och antagligen min blotta närvaro.

Det handlar nu om en, kanske två månader tills allt är på plats, livet. Fram till dess, ska jag hålla mig själv uppe. Det sker bara positiva saker framöver!

 

Jag har varit i Uppsala i en vecka, och nu drar mitt jobb igång på riktigt, vilket jag verkligen ser fram emot. Jag har fått rum i en jätte stor och fin lägenhet väldigt centralt i stan, vid ån. Det blir inflytt i början av februari, och det känns otroligt bra!

Det kommer vara kul att ta hit Saga, återuppta kontakt med vänner jag haft förr (dom jag verkligen VILL ha kontakt med dvs).

I helgen var jag barnfri, och jag och Kenny bara tog det lugnt och gjorde vad vi hade lust med. Tog lång promenad med Frankie, besökte typiska turistmål i stan, fikade på proppfulla men mysiga caféer.

Jag älskar caféerna här, det finns ett för varje humör och sinnesstämning. Sitter på ett nu och skriver, och ser hur det droppar in fler å fler (det var i princip tomt när jag kom hit).

 

Mina tidigare förhållanden har inte varit med någon "café-mys-kille" direkt, och det är jag så glad över nu, att jag har någon jag kan sitta med länge, länge. Oftast blir jag rastlös före honom. Det är så mycket jag uppskattar med mitt liv, och med min pojkvän, och det är något jag ibland måste påminna mig själv om, när allt annat går emot mig.

Men jag är här nu, där jag alltid velat vara, jag har fått ett toppenjobb, har en fantastisk liten dotter som växer och börjar bli en förståndig tjej, en man som bryr sig om mig och en mamma som ställer upp med alla dom medel hon kan (och ibland inte kan).

 

Sånt här låg jag och funderade på i morse, och dom tankarna är så mycket mer uppmuntrande än dom jag beskrev i början.