När jag ser en gata med hus efter hus på rad, eller en lägenhetsbyggnad, brukar jag ibland föreställa mig att väggarna blir genomskinliga, och man ser alla olika människor som rör sig runt där inne. Som i en stor myrstack med alla dess gångar och rum.

Plötsligt känns vi så små, men i ett oändligt universum. Eller bara på jorden.

Den kommentaren orkar jag inte.

Fortsätter man med ett beteende som trots allt gör en illa, men ändå inte slutar och bryter sig loss, så beror det på att det är svårt! 

"Se på mig, JAG klarade det ju". 

Ja, Du ja. Men jag är inte du.

Det är så lätt att säga åt andra. Lämna din man som misshandlar dig. Gå till jobbet och ta itu med problemet. Strunta i mobbarna...

Vi ränner runt här, i våra små bostäder, en del mer lyckliga än andra. Vilket får mig att fundera på en helt annan sak, när har en person "lyckats"??? 

Är det när hon har en karriär? Eller när hon har hus, barn, man och en ordnad ekonomi?

Men, tänk om karriäristen kväll efter kväll kommer hem till sin tomma lägenhet, och önskar sig inget mer än kärlek. Och tänk om småbarnsföräldern som har "allt" är helt utbränd, och inte orkar mycket annat än sitt tråkiga arbete, bara för att kunna ha det perfekta huset, med dom finaste kläderna på barnen...

Anser dessa personer själva att dom har "lyckats"? Jag tror, att den som har lyckats, är den som sover gott om nätterna och vaknar med ett leende på läpparna, oavsett hur livet levs .