Att bli vuxen har sina nackdelar, absolut. Att flytta hemifrån, klara sig på egen hand, skaffa barn, bli en förebild, den trygga handen. Ha en pissdag men ändå behöva le och vara lättsam. Det är inte bara en gång jag har låst dörren till toaletten, gråtit i en handduk, tårkat tårarna och gått ut med ett leende igen. 

 

Uppbrott, bråk, oenigheter om hur något bör skötas. Kärlek, oro och misstänksamhet. Lycka som blir till sorg. Kärlek som blir till hat. Oron över att allt ska upprepas, inte våga satsa för att bli stjälpt igen.

Det var inte sånt jag tänkte på när jag packade min första flyttlåda.

 

Allt som oftast är jag hemskt glad och tacksam över att vara mamma, flickvän och dotter. Men ibland undrar jag starkt över om jag bör ha den ena eller ens någon av dessa roller. 

 

När min dotter nu börjar bli stor, och i ärlighetens namn är i en hemskt jobbig ålder, kan jag och mitt omogna, dåliga tålamod önska henne, eller mig egentligen, långt bort. Jag tycker barn i 8-års åldern är hemskt dryga. Fjantiga, ibland smått elaka, tror dom är stora nog att fatta egna beslut som kan bli helt år helvete fel om det så bara handlar om klädval, spelar teater. Mer och mer försvinner det där "gulliga", det där som är hon.

Jag förstår att detta är fullt naturligt och normalt, men jag hänger inte med, och tänker inte låtsas som att hon och hennes vänner är söta när dom har satt på sig en magkort tröja till ett par hemska shorts, kladdat på sig läppstift och svassar runt här och tror att dom är sexiga (eller vad nu 8-åringar tror att dom är). Jag mår illa, och skäms.

 

Jag har aldrig, faktiskt, varit en skrikig och gapig mamma, men ibland vill jag bara ruska om henne och få na att förstå att hon inte är fin klädd sådär, att hon kommer bli mobbad om hon går ut och att hon är för liten för vissa attityder eller komentarer. 

 

Månad efter månad, år efter år, tänker jag att allt blir lättare. Jag kommer känna annorlunda, bara jag flyttar hit eller dit, bara jag får det där jobbet, bara jag, bara jag, bara vi..... Men blir det det? eller dyker nått annat upp? Är jag en person obenägen att vara helt nöjd? Är det ett bra eller dåligt tecken? 

Det där med att ha en "plan" med livet har liksom alldrig infunnit sig hos mig. Jag tror sånt försvann i samband med pappa. Gymnasiet gick åt skogen, och jag började bara ta livet vecka för vecka, månad för månad... sen har liksom det spåret allitd varit mitt.

Min plan nu? Att återigen ta mig från tärnsjö helt å hållet. Men med vetskap att dottern behöver bli något äldre först. Fram till dess.... ta en vecka åt gången. Varannan med min kärlek, varannan med min dotter.

 

Det skulle inte riktigt va såhär va?